Fredag
Kategori: Allmänt
Som ni märkt så tog jag två dagar semester från bloggen. Det var välbehövt.
Ibland så bara tröttnar man på att skriva saker här, och då kan det vara trevligt med ett litet uppehåll.
I fredags hade Jojo en intrevju att gå på. Faktum är att han hade den första intervjun i tisdags.
Han gick in och gjorde ett så bra intryck att de blev alldeles till sig.
Tills de såg var han bodde, vilket var för långt bort enligt dem.
"Jaha, men det är väl inte deras problem? Vill han pendla så är det upp till honom" tänkte jag och blev arg.
Tydligen var det deras problem, eftersom de är ansvariga för hans säkerhet inte bara på, utan även till och från, arbetsplatsen. Jobbar man då natt till exempel, så kan det hända att man får vänta en timma på busshållplatsen, och det var de inte förtjusta i.
Han fick inte jobbet helt enkelt.
Däremot, eftersom de tyckte så mycket om honom, så fixade de en ny intervju med en annan snubbe inom samma branch. Det var den han gick på i fredags.
Och kan ni tänka er, han fick det!
Och nu sitter ni och trycker näsan mot skärmen och tänker:
"Men vad är det för jobb då!? Säg någon gång!"
Näpp.
Samtidigt som Jojo var iväg och intervjuades så bestämde jag mig för att ha lite kvalitetstid med apan.
Det blev stranden.
Eftersom vi inte är helt hemma på vilka stränder som är bra här i stan (och det är stor skillnad från strand till strand) så tyckte jag att vi kunde bjuda med Chantel i egenskap av guide och chaufför.
Apan var inte stormförtjust, men han kunde vänja sig vid tanken att ha en egen chaufför.
Chantel tog oss till Yanchep, och nej, jag hittar inte på namnen själv.
Det var helt otroligt! Troligtvis den bästa stranden jag har varit på!
Den var inte stor, vilket ledde till att det inte heller var så mycket folk, max 30 personer.
Ofta är det ganska vågigt när man badar i havet, finns ju liksom inget som bromsar.
Men det gjorde det här.
Sisådär 20 meter ut i vattnet sträckte ett korallrev ut sig och fångade upp vågorna.
Resultatet blev en turkosfärgad lagun med kristallklart vatten, där vi gladeligen plaskade runt som om vi var fem år igen.
Tyvärr finns inget vidare bildbevis, eftersom jag mitt kvastskaft glömde kameran hemma.
Dock kan jag bjuda på en bild som apan tvingade Chantel att ta med sin mobil.
Han känner någon sorts skräckblandad förtjusning till livräddarna.