Idag är det lägenhetsletande som gäller. Imorgon är vår sista dag på vandrarhemmet här om vi inte bokar fler nätter, vilket vi inte är så jättesugna på, men kanske blir tvugna till... Hur som helst så sitter vi inne på alla möjliga olika sidor, och bara uppdaterar sidan hela tiden och så fort det kommer in en lägenhet som passar oss, så ringer vi. Det går fort här nämligen. Inom en halvtimma är de tagna.
Men vi har lyckats få en visning idag på ett rum i en delad lägenhet här i Bondi, så förhoppningsvis går det vägen.
Så... Det har hänt en del. Till att börja med har vi flyttat. Innan bodde vi ganska centralt, och nu har vi flyttat ut till Bondi, som är lite av en förort med stans största strand. Bondi skiljer sig ganska mycket från resten av Sydney. Någon sa att Bondi befolkas av tre typer av människor: surfare, backpackers och miljardärer. Det stämmer in ganska bra.
Vi har flyttat in på ett vandrarhem som ligger väldigt nära stranden. Första natten var hemsk. Det är ganska många som bor här, och i stort sett alla känner varandra. Det är grejer överallt, köket är alltid stökigt, i tv-rummet ligger tomma öl-flaskor överallt och på bakgården spelas hög musik dagarna i ända. Men det är ingenting jämfört med vårt rum. I vårt rum bor jag, Jojo, apan, två svenskor, en italienare, tre engelsmän, en fransman och en skotte. Man kan knappt ta sig fram på golvet för alla väskor, skor, hattar, vinflaskor, laddare av alla möjliga olika slag, samt ibland även människor som ligger och dräller. Det är kaos. När vi anlände stod vi bara gapande och tittade på eländet. Vi hade redan betalat för en vecka, och jag var redo att betala lika myket till för att slippa.
Nu, några dagar senare, är det inte lika illa. Vi har börjat lära känna folk och vänja oss vid att aldrig vara ensamma (och då menar jag verkligen ALDRIG) Igår kom dessutom Sandra, Tom och Joakim, så nu har vi ytterligare några till på vår sida.
Vaknade nyss upp till vår andra morgon här. Det är lite skillnad att vakna här och att vakna hemma. Hemma hör man fåglarna kvittra och tittar man ut genom fönstret ser man ett och annat träd. I bakgrunden spelas Griegs "Morgonstämning" och man ler åt den nya dagen. Det är ungefär samma här, men ändå så annorlunda. Man vaknar av ett ångestskri. Det är någon konstig fågel som aldrig har lärt sig ett kvidevitt. Tittar man ut genom fönstret är där konstiga träd med stammar som slingrar sig runt varandra och lianliknande grenar som hänger ner. Om man ignorerar höghus och det ständiga ljudet av bilar som passerar, skulle man kunna tro att man var mitt ute i någon sorts urskog. Men nej, det är en storstadsdjungel. På riktigt.
Ja... Man kan ju minst sagt säga att inget har gått enligt planerna...
Det hela började i bilen på väg till flygplatsen.
Pappa: Jaha, har ni allt nu? Biljetter, pass...
Jojo: Ja...
Anna och apan: Ehm... oj
Slutsats: Mitt pass låg i min byrå-låda. I mitt rum. I Gränna.
Det hela ledde till kalabalik kan man lugnt säga. Vi skulle flyga från Bromma, och där kan man inte fixa tillfälliga passa, så vi begav oss till Arlanda. När vi hade hittat polisen som fixar passen, var det för sent att åka tillbaka till Bromma, så vi började leta flyg från Arlanda till Bryssel där vi skulle mellanlanda. Vi missade ett med en kvart. Då började vi leta till Abu Dhabi där nästa mellandlandning var. Det fanns inget som skulle vara framme i tid. Då kände vi att det var dags att bege oss hem till min käre farbror Bosse med familj, som hade huserat oss under natten, för att lösa våra problem där. Sagt och gjort. Väl hos Bosse ringde vi och avbokade de flyg vi hade missat samt bokade nya. Sedan ringde vi mamma. Snäll som hon är satte hon sig i bilen och åkte upp med mitt pass. Och apans.
Alltså ett dygn försenade, åkte vi åter till Arlanda, och den här gången kom vi längre.
Först bar det av till Köpenhamn, där vi bytte till planet mot Singapore. Turen tog tolv timmar, och väl ombord upptäckte vi till vår stora fasa att våra värsta farhågor hade besannats. Det fanns inget el-uttag. Inget att ladda lap-top, telefon eller mp3-spelare i. 12 timmar och det enda som fanns var en liten inbyggd skärm med förvalda filmer och serier.
Det positiva var dock att det kändes som att det nästan var fler flygvärdinnor än passagerare, och det enda de gjorde var att se till att vi hade det gött. Dessutom var allt inkluderat i biljetten, så vi åt och drack och drack och åt hela vägen till Singapore.
Väl där, var det bara att kliva på nästa plan. 7 timmar denna gång, med samma underhållning som föregående flight. Vi började med att äta vår fjärde frukost innan vi däckade i ett par timmar. Sedan var vi så gott som framme.
Vi landade klockan 17:15 lokal tid, men för oss kändes det som morgon. Vid 19:00 hade vi hittat vårt hostel och fått vårt rum som vi ska bo i till måndag. Det är inte jättefint, men det fungerar. Dock fungerar internet lite sämre tydligen. De har en internet-vakt som patrullerar köket till tv-rummet (Det två platser som det trådlösa sträcker sig till) och kastar onda blickar och ord mot de som använder skype eller laddar ner/upp saker. Därför får ni bara en bild från idag.
Vi vaknade så klart vid 5 imorse och gick ut för att göra staden. Vi hann med Operahuset, Harbour Bridge, ett av shoppingdistrikten, Botaniska trädgården samt Bondi Beach. Ja, livvakterna var där, och ja, de ryckte ut framför ögonen på oss.
Förresten, de väderleksrapporter vi kollade innan vi stack verkar inte varit helt korrekta. 23 grader stod det när vi skulle åka. Sanningen ligger någonstans mellan 27-30.
Så är den sista dagen kommen. De senaste dagarna har näst intill enbart bestått av avsked. En fika här, en middag där, samt några "bara titta förbi för att säga hej då". Igår avslutades avskedsdagarna med en klassiker tillsammans med Ida. Förra året införde vi en ny tradition av avskedskalas för särskilda tillfällen, och detta är minst sagt ett sådant tillfälle. Detta involverar mig, Ida, en apa, en flaska champagne samt en stentrappa.
Nu ska jag återgå till min packning som jag aldrig kommer att bli klar med. Dessutom ringde Jojo inatt och sa att vår bokning av boende inte har gått igenom av någon anledning. Vi är alltså hemlösa. Vilken härlig dag detta kommer att bli.
Idag är första dagen på sista veckan för mig och apan...och Jojo. Det är nämligen som så att om en vecka så är vi på väg till Australien, alla tre. Jag och Jojo bestämde oss för inte alls så värst länge sedan att vi skulle åka till Sydney på obestämd tid. Sedan frågade vi om apan ville följa med. Apan tyckte snarare att det var Jojo som kunde få följa med mig och apan, snarare än apan som följer med mig och Jojo. För Jojo kvittade det. Sagt och gjort. Alltså fortsätter bloggen att heta "annaochapan", även fast Jojo är med (på ett hörn, enligt apan).
Innan vi ger oss av har vi en del att stå i. Papper och grejer som ska fixas och avslutas hit och dit, folk att säga hej då till och så vidare. Det är sådant denna vecka kommer att fyllas med.
Varenda timma tycks vara bokad till någon syssla, men nu är i alla fall allt i rullning. Den sista veckan är påbörjad, och Anna och apan är tillbaka.
