Idag när jag jobbade, så träffade jag bland annat två systrar i 3-6 års åldern.
De var så klart hur söta som helst.
Storasystern himlade med ögonen åt allt lillasystern sade, och efter en stund blev hon riktigt förbannad på henne.
Jag förstod inte riktigt varför, men precis vad hon kände.
Den lilla sade något dumt, och när den äldre tyckte att det hade gått för långt, så såg hon på sin yngre syster (med en aning dömande blick), höjde handen och sopade till henne allt vad hon orkade.

Jag förstod precis.

Är det någonting som är vansinnigt irriterande här i världen så är det nämligen just småsyskon.
Jag vet, för jag har ett. Och herregud vad jobbig hon är.

Hon säger, gör och råkar alltid ut för dumma saker.
Dumma, dumma lillasyster.

Inte nog med att hon gör detta, hon skyller dessutom alltid allting på mig.
"Men Anna gör det!" och "Anna sa det" är meningar hon har slängt åt mitt håll hela våra liv.

Sen får jag ta skiten. För jag är äldst, och borde veta bättre.
Detta är varför jag hatar att vara storasyster


Samtidigt... Så är det rätt trevligt ändå.
När vi var små så var min syrra rätt lättlurad och lättmanipulerad, och gud vad kul det kunde vara.
Jag kunde få henne till vad som helst, för mig litade hon på.
Haha, när jag tänker närmare på det så är det nog samma fortfarande.

Ändå har saker och ting ändrats med åren. Jag känner inte för att slå till henne lika ofta till exempel.

Ibland kommer hon till mig och ber mig om råd, och då blir jag stolt.
Det bekräftar på något vis att trots att jag har utnyttjat hennes blåögdhet hela vårt liv, så litar hon fortfarande på mig och värderar vad jag tycker.
På senare år har jag även insett att hon inte är så pjåkig på att ge råd hon heller, och det gör mig också stolt!
För tänk ändå, trots att jag hatar att hon skyller på mig, och att hon gör dumma saker, så har ändå jag varit med och uppfostrat någon som är bra, smart, rolig, påhittig och (kanske framför allt) villig att hjälpa mig när jag har problem, koka en kopp te när jag behöver det som mest, och sitta uppe hela nätter för att bara... göra ingenting.

Därför grämer det mig att jag inte kan vara där och supa henne under bordet när hon fyller 20.
Men jag kommer att ta igen det, det kan jag lova.

Dagen till ära delar jag istället en gammal hederlig Coca Cola med henne, och hoppas innerligt att någon annan är där och sköter mitt jobb.
Det vill säga ser till att hon hittar till systemet, och ger henne en rak höger när hon går för långt.